I huvudet på Maaryloo

Feberstickan visar 38.6 , då vill jag inte veta vad hög feber jag hade inatt, då känns det här som rena barnleken. Nu ligger jag nedkrupen i soffan igen, promenaden ner till stan var då ingen lätt match, eller snarare vägen hem. Hande lust att bara lägga mig ner och rulla fram till porten.

Tänk om man hade haft någon som pysslade om en nu, som gick och handlade åt en och baddade en på pannan. Istället får man på egna darrande ben uträtta allt som måste göras. Har bunkrat upp med lite jordgubbar och youhurt nu, det är den enda föda jag kommer få i mig nu skulle jag tro. Min hals är så svullen att jag ser ut och känner mig som en hamster. Det påminner mig lite om när jag hade körtelfeber i 9an , de säger ju att man bara kan få det en gång och sen blir man immun mot det, men det finns ju tydligen undantag. Och det skulle inte inte förvåna mig det minsta om jag var ett sådant.

Jag blir alltid så mamm-sjuk när jag inte känner mig pigg också, när man var yngre och blev sjuk i skolan och de skulle ringa hem till mamma (det var så upp till högstadiet, när man började gymnasiet var man vuxen och kunde inte gråta), då forsade tårarna  . Då ville jag bara hem. Nu är det väl inte så farligt längre, men det är alltid skönt att prata med henne. Hon skulle ringa upp mig sen när hon slutade jobba, då ska hon få tycka lite synd om mig också.