"Man är aldrig så kissnödig som när man sitter fast i väggen"
Gårdagen innefattade en hel del trippande och nålstickande, så nu skulle jag nog smälta in fint pland alla pundare i Oslo, med mina kanylmärkta armar. Jag trodde att läkarbesöket skulle gå snabbt och relativt smärtfritt, men efter att ha tagit EKG och lite andra tester på vårdecentralen fick jag en remiss till akuten. Det var bara att ringa på färdtjänsten, i detta fall min mor, som fick slänga sig i bilen och hämta upp mig.
Självklart var det fullt med folk på akuten så jag fick vänta ett bra tag innan det var dags att än en gång klä av sig för att ta EKG och den här gången kompletterade de det hela med blodprov som grädde på moset! Sen fick jag gå ut och vänta i några timmar till innan jag fick komma in tillbaka på undersökning. Den här gången kom en läkare till och pratade med mig och eftersom pappa och farfar gått bort i hjärtinfarkt och sådär så beslöt de för att behålla mig över natten. Så snart kom en sköterska till och tappade mig på ännu lite blod , samt sätte in en nål i armen på mig - som skulle bli oerhört jobbig att sova med.
Vål uppe på avdelning 34, hjärtvård, så sa jag hejdå till min mor. Då brast allt, alla spänningar efter dagens väntande släppte och tårarna rann och hela min kropp skakade okontrollerat. Så där låg jag i mörkret , intrasslad i sladdar så jag kunde följa mina hjärtslag på skärmen ovanför mig. Det är sjukt vad man blir mammsjuk när man inte mår bra. Men efter att ha snyftat en stund kom jag på mer trevliga och behagliga tankar, tur det finns söta människor här i världen, då låg jag faktiskt där och smålog för mig själv.
Nattsömnen blev näst intill obefintlig, jag vaknade var och varannan timme och visste inte hur jag skulle ligga för att inte trassla in mig i alla sladdar och för att min arm inte skulle göra ont. Dessutom så hade jag en rumskompis som drog till med riktigt rejäla snarkningar. Som tur var så funkade min åka-buss-musik även som bli-inlagd-på-sjukhus-musik.
Vid halv 7 vaknade jag och kunde inte somna om, en stund senare kom Syster Berit som hade beslutat att plåga mig lite mer och perforera mina armar ännu en gång. Jag förstår dock inte varför hon valde att ta blod från den högra armen, när jag ändå redan hade en nål i den vänstra. Jag ser väl ut som en heroinist i armarna nu! Vid halv 11 var det dags för ronden, strax efter det gjorde de ultra ljud på mitt hjärta och det såg helt normalt ut. Läkaren trodde inte något annat heller, så han skickade hem mig.
Så alltså, mitt hjärta slår extraslag men det är inget farligt. Tydligen är det många som har så, många utan att de ens vet om det. Så jag kanske har haft det innan också fast att det inte har varit märkbart. Att jag tränat med boreliainfektion i kroppen måste ha varit en utlösande faktor. Men det känns ialla fall skönt att veta att det inte är något farligt och förhoppningsvis så kommer jag väl att kunna låta bli att tänka på det. Läkaren kunde inte garantera att de extra hjärtslagen kommer att försvinna, men det är väl bara att hålla tummarna.
Det ska bli himla skönt att sova hemma inatt, på den nya luftmadrassen, utan att vara invirad i sladdar och slippa kalla på syster varje gång man behövde bli ifrånkopplad från monitorn för att få gå på toaletten. Hon något mycket klokt "man är aldrig så kissnödig som när man sitter fast i väggen". Jag skulle då inte ha sagt det bättre själv!
